One night in Bangkok

Yes, da var det dags att packa ryggan en sista gang. Om cirkus sex timmar lyfter jag mot Kopenhamn, via ett par timmar i Ukraina och Kiev. Ett tag efter det flyger Rashid via Indien till New York for en veckas “semester” med familjen.

Aventyret ar alltsa over for den har gangen.. Fast oj vad fett det har varit! Vi har sett massor, traffat massor med skona manniskor fran hela varlden samt gjort en hel massa sjuka och mindre sjuka saker.

Stort tack till alla, ni ar bast!

Tack till alla vara kara lasare, trodde aldrig att vi skulle skrapa ihop sa manga foljare! Den som kan gissa toppnoteringen i antal views vinner en klase grona bananer!

Tack aven till oroliga foraldrar plus vanner pa hemmaplan, ni ar ocksa bast!

Nu ses vi vaaldigt snart!

Puss och kram,

Fellan & Rashe

Prinsessor och hamnar

Precis som föregående talare befinner sig de två kvarvarande fuckersen på ön Palawan i den ovanligt rena hålan Puerto Princesa. Här har vi hängt i fyra dagar, bott på två olika ställen och åkt en och samma tricycle genom hela stan med omnejd.

Efter 25-timmars risbussen (plus båt(ar)) från Manila till Boracay kände vi att projekt landtransport inte var ett alternativ för våra framtida äventyr bland de filippinska öarna. Visst är det dyrare att flyga, men det går ungefär 1,4 miljoner gånger snabbare. Och lite tajt med tid har vi ju faktiskt för en gångs skull. Sagt och gjort, Cebu Pacific Air fick ta oss från Caticlan Aiport, via Manila, till prinsessehamnen. Kalas!

Väl framme gjorde vi inte mycket mer än att hitta ett hak att sova på, powernapade och tryckte i oss en massa onyttigheter. Ibland får man slacka. Framförallt när resten av vistelsens schema redan var fullspäckat!

Dag två gick reveljen runt sex på morgonen, inlastning i en asiatanpassad van med en massa rika locals och ett ryskt par modell blekfeta. Cirkus två timmar senare var destinationen nådd, trodde vi i varje fall. Men nejdå, ska man åka sightseeing på Underground River så måste man åka båt en gång för mycket. Jeje, äventyr tänkte vi. Fast sen är det ju klart att de hade hittat på världens konstigaste kösystem till det hela, vilket visserligen gjorde att vi hann med ytterligare ett båtäventyr, en snabbtur genom en mangroveskog med massa häftiga träd och giftiga ormar.

Tillbaka till underjorden, det var värt sin väntan. Även om vi hade hört en del och visste precis hur det skulle vara så fick vi oss en riktigt cool upplevelse i mörkret bland fladdermössen.

Vidare på temat båtar åkte vi idag ut på island hopping bland småöarna i Honda Bay för att snorkla, sola och bada. Grymt skön dag i våra söta orangea flytvästar som även den började tidigt i morse. Tre öar och ett korallrev med tillhörande flottanläggning, inklusive ölförsäljning, senare var vi lagom pigga. En bit god mat, tragiskt nog på filipinosarnas McDonald’s, Jolliebee, var det inte mer att göra än att glida hem och packa ihop ryggorna då vi imorgon flyger tillbaka till Manila för att därifrån lyfta mot Bangkok ytterligare en dag senare.

Palawan är förövrigt en grym ö, tråkigt nog hinner vi inte med öns norra paradisort El Nido. Hade varit grymt med ett par slappa dagar på stranden där innan det bär av hem till Baldringegatan igen. Dykningen ska enligt säkra källor vara grym den också. Och det tror jag på, bara det lilla vi snorklade idag bevisar allt. Överfeta fiskar, koraller och annat skoj under ytan!

Fan, nu ses vi snart!

Puss och kram sålänge.

-Fellan.

Boraboraboracay!

Regn, blixt, blåst, rent ut sagt storm på hög nivå. Det är vad vi fick stå ut med, i alla fall i tre dagar. Vår positiva inställning om Boracay och allt underbart man har hört om stället var inte positivt. Speciellt inte när man satt instängd i rummet på Alice In Wonderland och kollade ut genom fönstret. Inget bra första intryck, men jag ska inte fortsätta prata skit om Boracay.

För när solen väl kom fram, dåååå mina kära vänner, då förstod vi vad alla pratade om. Berg, palmer och White beach. Självklart hade vi Summerplace också,  där vi tillbringa nätterna med en del vätska. Jag tror inte vi har varit så duktiga under hela vår resa som här, med att göra olika aktiviteter och roligheter på ett och samma ställe.

Vi tog oss upp till högsta punkten på Boracay med var sin fyrhjuling, jag piskade och då menar jag piiiiskade fellan på gokart, körde lite racing även med jetski och sorry fellan men måste också tillägga för våra läsare, att basketboll och korg inte är din grej (smile-is).

Efter ett par dagar på Alice tröttnade vi på bygget och gav oss ut på jakt efter nytt hak. Tror inte att vi kom mer än 100 meter innan vi trillade in på Swedish Garden och helt oväntat stötte på en liten filipinotant som de senaste 20 åren bott på Öland och pratade överbred småländska. Spännande!

Vi trodde och hoppades på att få träffa en del västerlänningar men har insett efter två veckor i Filippinerna att det inte är Thailand.

Efter omständigheten med att time:a stormen får jag nog endå påstå att om man åker till Filippinerna, måste man ta sig till Boracay. Utan tvekan!

Tre nätter på Alice och fyra på Swedish Garden räckte för oss och vi kände för att tillbringa de sista dagarna på Palawan i Puerto Princesa.

Nu är det Team America- World police på tv.

Pusselipusspuss / Cash In aka Rashid

CWC Wakeedit!

Camsur Watersports Complex hade tyvärr inte jättemycket mer än wakeboard att bjuda på. Anläggningen ligger ganska off, i Provinsen Camarines Sur, mellan hålan Pili och Naga City. Väldigt dött efter att cableparken stängt.

Fyra nätter här var nog ganska lagom, kanske hade räckt med tre också. Självklart var ju målet att åka en massa wakeboard, och visst gjorde vi det! Men fy fasiken vad jobbigt det var, träningsverk i hela kroppen! Att släpa väskorna de fem metrarna från våran tiki hut till taxin var bland det mest ansträngande jag nånsin gjort! Får väl skylla den extrema konditionen på tre galna månader i Asien..

Förutom den, över hela världen, hyllade cablesjön bjöd CWC på en liten local bar, som var stendöd, samt en mysig resturang med billig Red Horse och Jägershots i provrör. Dom var vi ju bara tvungna att sno med oss! Och visst ligger de och myser i en halv rulle toapapper i mina svettiga gympadojjor längst ner i ryggan!

Vi hade nog väntat oss lite mindre vänte- och dötid på stället, blev en del stillasittande och filmmys i hyddan, men så här mycket har vi nog inte sovit ut nångång sedan resan började, grymt skönt! Grej två på listan över oväntade saker hamnar, än en gång i landet, bristen på västerlänningar. Några danskar, en kanadensare och ett gäng ryssar var det vi träffade här, men fortfarande i mycket mindre utsträckning än väntat. Sen är det ju självklart kul att träffa locals också, de flesta är jättetrevliga och har massor att berätta. Skönast här var givet grabbarna som jobbade/åkte massa bräda på anläggningen, men med 13 timmars arbetsdag var dom inte mycket till sällskap när bygget stängde.

Hann med en snabbis in till Naga City också, lite shopping, McDonalds och bussbiljetter stod på menyn. En natt till i Manila på vägen, sen bär det av till paradiset Boracay för beachhäng och party. Klämmer förhoppningsvis in både lite surf och dykning med, antingen där eller någon annanstans bland de filippinska öarna!

Döflummig post, kan bero på att klockan är halv 5 på morgonen här och jag är busslaggad till 1000 efter en sömnlös natt och 3-4 sömnskift på bussen hit, samt en powernap på rummet i Manila..

Det här inläggets huvudattraktion är självklart det vi filmade av åkningen, som jag snabbt snickrade ihop en liten edit av, hoppas det smakar!

Ha det grymt där hemma, vi ses om inte allt för länge!

Puss och kram,

Fellan.

PR 731 BKK-MNL

Jag tror att vi skrapade ihop ungefär två timmars sömn sista natten i bungalown på Koh Tao, sen var det väckning vid sexsnåret och dykutflykt på det. “Taxin” plockade upp oss vid 14-tiden och det bar av mot Bangkok igen. Likaså Khao San Road. Hookade ett mysigt rum med AC (!) fast utan fjärrkontroll. Klockan var då mitt i natten och vi slocknade direkt, vaknade inte förrän 4-5 på eftermiddagen efter. Sova är det bästa som finns, fråga bara Sigges kamera. Den är lite som en bibel nu. Massor med livsriktlinjer. Internt, men kaos.

Khao San är trångt och svettigt, men charmigt till tusen. Säljkåta thailändare och miljoner med turister. Shopping deluxe! Tyvärr har localsen inte riktigt kopplat att det finns folk som är över 180 så alla kläder är anpassade därefter. Extra kul att XL (yeees, ze biggezt saaijs) sitter som magtröjor på mig och mina över 190. Men visst går det att hitta trevligheter ändå! Trevligast av allt var nog tvättanten och hennes stora maskiner på en bakgata, 40 baht kilot och rena kläder. Tvätt nummer tre på snart tre månader, inte visste jag att kläder kunde lukta så gott! Minst trevligt måste jag säga var fiskspat, massor av små malar som sitter och käkar på ens ben och fötter, fyfan vad obehagligt det var. Fast rena fötter fick man. Stackars firrar, käka på mina, sedan tre månader tillbaka, flipflopbeklädda 46:or… Säkert jättegott!

En ordentlig svirarrunda klämde vi in i Bangkok den här gången också, eller, en och en halv. Första kvällen bjöd på Champions League och en bucket eller två, matchstart 01.45 ledde till läggdags efteråt. Kväll nummer två började med lite tahimat och en massa Chang. Barcrawlade lite och hamnade tillslut på Roof Bar med utsikt över Khao San. Grym stämning, sköna människor, trevlig personal och en dunderbra liveband med flertalet olika sångare som rev av klassiker efter klassiker. Natten avslutades som den bör i den thailändska huvudstaden… “Plopp plopp”

Efter tre nätter, varav vi bara behövde betala för två, på Kawin Place, hoppade vi in i en röd taxi och gled mot Suvarnabhumi (uttalas tydligen: Soo-wanna-poom) International Airport för att boarda en 747:a och flyga mot Filippinerna och Manila.

Som vanligt på nya ställen under resans gång var vi lika dåligt pålästa som vanligt och hade inte mycket val mer än att lite på mr taxidriver och hoppas på att han inte ville sälja våra kroppar utan verkligen skulle ta oss downtown till något billigt hostel. Jeje, chansat har vi gjort förr och det gick hem den här gången också!

Incheckade och klara gled vi ner på gatan för att mötas av ladyboys i massor, en del opererade och jätteläskiga samt en del inte helt “färdiga” och ännu läskigare. Tur att Pizza Hut ligger 20 meter från utgången. Ännu närmare hittar vi ” Hobbit House” som verkligen är ett hak för utstötta filippinska dvärgar. Sagan om Ringen-dörr och allt. Trevliga små killar! Dagtid är Manila en helt annan stad, folk är trevliga och det finns en hel del att se. Vi hann väl inte med massor, men ett enormt köpcenter samt en taxifärd med en pratglad filipino till den lokala busstationen för att köpa biljetter söderut klippte vi.

Imorgon åker vi alltså risbuss till Camarines Sur och CWC. Där hänger vi säkert en 4-5 dagar och gottar oss med diverse vattenlekar.

Ha de grymt sålänge, trevlig Valborg på er!

Peace & Love,

Fellan.

Kho Tao bitches!

Utan tvekan värt att åka till. En skön liten ö ca två timmar från Kho Phangan. Lite ovant att åka till ett nytt ställe utan våra soul mates Jonas och Baltzar, men nu fick det bli så. Efter en 15 minuters biltur på baksidan av en truck kom vi fram till Sairee Beach där alla backpackers håller hus. Vi gjorde oss hemmastadgade i en liten mysig bungalow som heter Sairee Cottage. Även här hade vi stranden ett stenkast ifrån oss.

Jag måste mer eller mindre säga att i Kho Tao handlar allt om dykning och bambu tatoo. Dykningen kunde vi inte missa nu när vi är stolt certifierade dykare, så två fun dives bokades in för 1600 bath. Min näsa kunde hantera dessa två dyk bättre än de förra. Spruta inte mycket bara lite vilket man stolt över.  Sen har vi Viktor som tog slut på hela tanken tio minuter föra alla andra, både gångerna. Förstår inte ifall han blev upphetsad av den asiatiska instruktörskan eller något, men fan vad han måste ha andats. När det gäller bambu tatoo kommer ni inte få reda på om vi gjorde en eller inte förrens vi är hemma igen. Får väl säga att vi var inne några gånger!

Vi träffade våra sköna nyfunna vänner igen från Kho Phangan. Party animalsen Sigge, Anders och Bergman och våra kära göteborgsdamer Camilla och Ida. Hade dunder trevligt tillsammans tills Sigge fick åka till sjukhuset i Kho Samui och fick diagnosen inflamerad bukspottskörtel. Inte trevligt alls!

Under våra fem dagar där hann vi med att hyra moppe och köra upp till toppen av bergen och ta schysta bilder, få punka på moppen (Viktor) och betala 2000 extra bath för alla skador på moppen (Rashid). Som sagt lite dykning och shopping, och lykades klämma in två partykvällar också.

Som slutsatts en trevlig liten ö med masssssssor av britter. Samt en tvärsur fransman till granne, som både luktade äckligt, kunde noll om dykningoch tyckte att det var läggdags vid 9-snåret.

Lots of love / Rashid

Fullmånekalas!

Efter ett par dagars partajande i Sihanouk Ville hoppade boysen på bussen mot Bangkok och Khao San Road där vi spenderade en dag samt natt med lite shopping och snabbmatsfest i sjuka mängder. Donken, BK och Subway, flera gånger om :) Lika snabbt och smärtfritt som maten både lagades och förtärdes bokades en buss/båtresa till Kho Phangan med siktet inställt på det ack så berömda Full Moon Partyt på Haad Rin Beach.

Efter diverse lurendrejeriförsök med hutlösa boedeförslag av våran taxikille bestämde vi oss för att det inte fanns några andra alternativ än att ta upp jakten på egen hand. Sagt och gjort, och helt plötsligt bodde vi för 40 spänn naten ungefär 4 meter från playan.

Redan flera dagar innan den stora festen värms det upp med strandfest och buckets. Stämningen är på topp och alla är dundertaggade. Det var bara att hänga på och ladda i takt med alla andra inför jättekalaset. Dagen D började därför med en ordentlig sovmorgon, först hemma i bingen och sedan nere på becahen. Fast det fanns inte mycket som kunde stoppa oss en kväll som denna. Lite thaimat och en stor flaska vatten lade grunden för nattens äventyr. Jävlarns vilken fest det blev! Start uppe på Anan Bungalows Rooftop med folk från hela världen, senare ner i ett enormt folkhav på stranden. Eldlimbo, skumparty och discodans!

Efter flera dagars strandpartajande var det dags för oss Fyra Fuckers i Fjärran att bli två, Jonas och Baltzar gled mot Bangkok och hemresa via Amsterdam, medan jag och Rashid bytte thai-ö till Kho Tao. Riktigt konstigt att inte ha hela ligan samlad. Tack för den här tiden grabbar, vilka minnen, vi saknar er massor! Ta hand om er där hemma så ses vi om nån månad!

Siktet är nu inställt på Filippinerna, updates både därifrån och vägen dit är att vänta!

Puss och Kram,

Fellnäs.